Dandelionchild

Och så sprang denna veckan på med. Tiden går så fort att jag inte riktigt känner att jag hinner med. Och då menar inte jag i julstöket , för där är det mesta klart, utan i livet.
Nu är det två år sen mamma gick bort, i mellandagarna.
Två år sen...jag får inte riktigt ihop det känner jag.
Två år sen hela mitt liv blev kaos fast jag vägrade att inse det.
Två år sen jag började skriva mina böcker. Och det har blivit skrivet en hel del.
Två år sen min kropp gav upp och det är först nu som jag börjar få kontroll över den igen.

Sen är det fler nära och kära som har gått bort vid jul som jag ger en extra tanke denna tiden på året. Alla som inte är med oss ägnar jag en extra tanke till.
För hur det än är så är julen en tid för reflektion för mig.
Mycket tankar och känslor.
Mycket minnen.
Och det skapar väldigt mycket stress. Fast det inte finns något att stressa upp sig över. Julen kommer ändå även om jag inte har bytt gardiner eller bakat julgodis.
Men julen är så stor för mig. Och jag vill att den ska vara mysig.
Att mina barn ska känna att det är något speciellt med julen.
Jag vill att barnen ska minnas julen som nått fint.
Ingen alkohol, inget bråk.
Bara mys och kärlek.
För det finns så många som får ångest inför jul. Så många barn som far illa, inte bara runt jul utan vid alla högtider men jag tror julen är värst.
Så många äldre som sitter ensamma, ingen som kommer och hälsar på.
Många äldre som inte har någon kvar i livet.

Så jag känner en väldig tacksamhet för att jag har min familj, tak över huvudet och människor runt omkring mig som älskar och bryr sig om mig och som jag älskar och bryr mig om.

Tja so long