Dandelionchild

Det där med att igentligen veta vad som måste göras men inte ta steget av olika annledningar.

Att känna att nått är fel men inte våga ta sig ur det.

Kanske en relation.

Kanske en ovana.

Kanske en känsla bara som man inte kan släppa.

Fast man kan ha bestämt sig för att förändra något, men inte gör det.

Kanske av en känsla av rädsla.

Kanske av en känsla av osäkerhet.

Kanske vill man inte förlora något/nån.

Jag kan bara gå till mig själv.

Jag är rädd att förlora saker.

Även sånt som får mig att må dåligt.

Även om jag har bestämmt mig för att göra mig av med all negativ energi runt omkring mig så räcker det att jag får en gnutta hopp eller en liten må-bra- känsla,  om så bara för en sekund, så låter jag den negativa energin vara kvar.

Och jag vet inte varför.

Massa konstiga undanflykter och förklaringar.

Kanske är det så vi människor fungerar.

Vi tänker för mycket, analyserar för mycket.

Jag önskar ibland att ordet Men inte fanns.

Att frasen Tänk om... inte existerande.

Eller Men kanske om jag gör si eller så...

Jag har svårt att bryta mig fri från saker som gör mig gott och illa på samma gång.

Kanske för att jag får bekräftelse på min existens, jag vet inte.

Jag har alltid tusen ursäkter för att inte göra det som är bäst för mig själv.

Tusen ursäkter för att tillgodose andras behov och känslor.

Och skulle jag bryta något som jag egentligen inte vill, så är jag fruktansvärt lättövertalig att gå tillbaka till samma mönster.

Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar imot när det kommer till vissa saker och människor. 

Det spelar ingen roll hur säker jag är på min sak. För vissa har den inverkan på mig och det är skrämmande.

Jag tror att vi alla har svagheter för vissa saker eller personer.

Och jag tror att det syns och märks mer än vi tror.

Det spelar liksom ingen roll hur väl man försöker dölja det, för det lyser igenom.

Som sagt, bara lite tankar såhär en söndagskväll utan att egentligen betyda något eller så...