Dandelionchild

Jag älskar att skriva

Har gjort det i hela mitt liv.

Dikter, tankar, små noveller, dagbok..

Jag tror det har att göra med att jag har svårt att uttrycka mig muntlig. Jag får liksom inte alltid ihop det.

Men skriva....jag kan skriva hela dagarna, om allt möjligt.

Sen har jag nog ganska mycket inom mig, jag är ganska kreativ.

En väldig fantasi!!!

En liten dagdrömmare kan man nog säga, som gärna drömmer sig iväg långt bort till nån annan värld fylld av spänning!

Det är också nått jag har gjort sen barnsben.

Jag har alltid haft en annan värld som jag kan fly till när min verklighet blir för svår.

Det är nog lite min rädding, mitt sätt att överleva.

Jag har alltid skrivet ner alla mina tankar.

Det är som att jag blir fri från allt ältande på nått sätt.

Och ingen kan döma mig som man kan göra i en tvåvägs kommunikation.

Jag kan skriva precis allt.

Vad jag känner, hur jag tänker och vad jag tycker och ingen kan invända.

Säga att si eller så ska du känna eller si eller så ska du tycka.

Eller gör såhär, så hade jag gjort.

Inte heller nån som ställer jobbiga frågor som jag inte kan eller vill svara på.

Sen är jag dock en väldigt öppen människa.

Lite för öppen allt som oftast har jag förstått  och jag har verkligen börjat att tänka på detta.

Jag säger inte vad som helst till vem som helst längre.

Den läxan har jag lärt mig nu efter 31 år.

För hur det än är, så tar folk illa upp.

Suger åt sig det man berättar och gör det till något negativt.

Och det är inte alls min tanke. 

Jag vill bara bara dela med mig av mitt liv och mina erfarenheter.

Jag vill bara att folk ska förstå varför jag har mina värderingar och tänker på mitt sätt.

Varför jag är jag liksom...

Jag vill berätta vad som har präglat mig genom mitt liv.

Men folk har väldigt svårt för sånt.

Svårt att lomma så nära inpå.

Det blir liksom för personligt. För intimt.

På nått sätt så känns det som att idag så ska man leva på ett sätt,

Man ska vara på ett sätt. 

Utåt ska man alltid vara glad

Aldrig berätta saker om sig själv som inte är positiva. 

För det skrämmer folk.

Man ska ha en skyddsdräkt på sig med ett glatt ansikte på.

Både för att skydda sig själv och sen för att skydda andra får sig själv....

Nej, jag får inte ihop det längre.

Jag tycker att allt för många lever i det tysta idag.

Allt för många kopplar på nån falskhet.

Vägrar låta nån annan se dom sårbara.

Det är inte farligt att inte alltid vara på topp.

Det är inte farligt att berätta jobbiga saker om sig själva.

Och det är absolut inte farligt för mottagaren att lyssna ...

Så länge den som lyssnar väljer att inte ta på sig den andres problem och känslor.

Där har vi ju ett problem med mig då.

För det gör jag. 

Men samtidigt så gör det mig inget.

Det är sån jag är, och jag vill aldrig sluta vara den där motagliga lyssnaren som visar känslor för sin omgiving.

För det bevisar att jag har ett hjärta, att jag bryr mig och att jag kan älska.

Natti natti

Mitt liv i en kappsäck.

Min dator. 

Där jag skriver min bok.

Min drömvärld som jag flyr till när min egen verklighet blir för mycket för mig.

När jag har alldeles för mycket tankar som snurrar i mitt huvud.

Tankar och känslor som vägrar ge sig av hur mycket jag än ber dom.

Och jag behöver det.

Jag måste stänga av när det blir för mycket runt mig för att orka komma tillbaks en liten gnutta starkare.

Jag måste få släppa allt för att kunna ta tag i det när jag har fått energin tillbaks. 

Min dagbok.

Mitt eget jag.

För det är jag. Det är min verklighet.

Där kan jag skriva allt. 

Alla mina känslor, alla mina tankar.

Och ingen kan ifrågasätta.

Där kan jag vara mig själv.

En bok.

Att läsa är som att fly fast ändå inte.

Det är som att stänga av men ändå vara ändå vara kvar i nuet.

Ibland kan det hjälpa att läsa en stund för att koppla av hjärnan.

Få nått annat att tänka på.

Ibland fungerar det inte alls utan fem sidor senare inser jag att jag har inte fattat ett ord av vad som stod utan varit nån helt annan stans i tanken.

Då är det bara att bläddra tillbaks och lägga ifrån sig boken och antingen ta tag i vad det nu än är som gör mig så disträ eller helt enkelt göra nått annat. 

Så...

Så ser mitt liv ut..i en kappsäck

Natti natti