Dandelionchild

Min son tror jag är knäpp!och det kanske jag är också. Säger inte imon på den punkten men vissa saker gör mig illa berörd! Han har en klasskamrat som sitter i rullstol som ska ha kalas hemma hos sig och vid frukost frågade jag om han skulle gå och han säger först att han inte vill och sen att han inte ska gå och då frågar jag varför givetvis och svaret vet jag inte ens om jag vågar skriva här. Jag blev så ledsen! Nu var det inte min son som hade sagt något eller som hade tankar kring detta men att höra andras resonemang om varför gör mig så ledsen! Tänk att barn kan ha sådana fördommar vid den åldern! Så jag frågar honom hur han skulle känt om inga kom på hans kalas och det hade han ju inte tyckt var så roligt då givetvis. Tårarna började rinna på mig och han tittar frågande på mig. Och inser nog själv att det som han har berättat för mig inte är särkilt snällt och tänker efter lite innan han säger att alla nog inte vet om vad dom ska göra på kalaset. Att dom andra inte har lyssnat när han har berättat det. Han är fortfarande lite tveksam mot att gå. Dels för vad han ska köpa och sen att dom skulle göra något som han inte kunde vara med på för han hade inte såna grejer som dom skulle ha men jag säger då att det löser vi. Vi får väl köpa skott till hans nerfskjutmogäng då liksom tänker jag. När vi lämnar frukostbordet,  jag i tårar och han full av tankar så har han nog bestämt sig för att gå men är ändå osäker men lite mer hoppfull om att det nog blir kul ändå. Nio år och full av fördommar och jag undrar vem ska man lägga skulden på? Föräldrarna?  Samhället? Skolan? Eller barnen? Min son har aldrig haft fördommar förut. Aldrig.  Alltid brytt sig om alla och månat  lite extra för människor som är lite speciella. För det är vad jag har lärt honom. Att alla är lika mycket värda trist funktionshinder eller handikapp. Jag kommer ihåg när han gick i ettan. Det började en lite speciell tjej i hans klass och han tyckte det var jätte kul. En dag när vi gick hem från skolan kommer hon gråtandes och går förbi oss och han stannar, vänder sig om och springer efter henne och frågar vad som är fel. Hon gråter, förklara så gott det går. Jag hör inte ett ord av vad hon säger men han nickar förstående och tittar sig runt efter nån pedagog och ber hennes springa in till deras lärare som är i klassrummet. och när hon springer iväg in står han länge och tittar efter henne och förklarar sen att hon är snäll.  Jag ser hur ledsen han blev av att se henne så ledsen och jag frågar om han vill gå efter henne och se om hon hittade deras lärare men hon kommer då ut med en vuxen, gråter fortfarande . Alvin skakar sakta på huvudet och går ner till mig men vänder sig om en sista gång och ser så det är okej med hans kompis. Bara en liten reflektion så här på morgonkvisten