Dandelionchild

Jag har en tendens att bearbeta saker genom att prata eller skriva. Jag har en tendens att ge mig iväg in i en värld av skapande när livet väler en annan väg än jag har tänkt. Ett sätt för mig att fly.

Jag har tendens att byta ut ett oberoende mot ett annat. För jag kan nog kalla det mesta jag gör för ett beroende. Det finns liksom inget sopp när jag väl har börjat.

Hela förändringen, eller jag började nog bryta ner mig själv när mamma dog.

Jag försökte så desperat förneka en känsla av sorg att jag tappade mig själv, min omgivning. 

Och idag sitter jag här och kan se tillbaks, se vad som faktiskt hände. Då ville jag inte prata, inte inse vilket bet mig hårt där bak.

Jag började skriva..bytte sen ut skrivandet mot målande..sen skrivandet igen..och nu målandet. Det ger mig ett lugn, ger mig ro i kroppen. Låter mig gå in i nån slags drömvärld.

Idag, saknar jag så mycket.  Respekt...tillit...kärlek...ömhet...beröring. 

Jag skyller inte på nån för jag vet att jag skapat detta helt på egen hand. Jag skulle hanterat det då, just den dagen, när känslan kom första gången, men istället som alla andra dagar, valde jag att titta bort.

Så varför?

Vad hände när jag var liten?

Vad minns jag?

Jag minns min förskola i små, små bilder. Nån dag, nån händelse.

Vommedalens förskola tror jag..får kolla med min far.

Jag mins grinden, trädet vi satt i, den lilla lekstugan på kullen, den långa glasade gången mellan avdelningarna, kuddrummet, dockrummmet där vi lekta med krabborna vi åkte och köpte, Lucia, avdelningen....jag minns ganska mycket faktiskt av just den tiden..

Skolan då? 

Jo..jag fick en fadder som kallades för Lotta . Hon hade glasögon och min längtan efter att bli som henne var enorm.

Pusskalasen på toa, hela skolan minns jag faktiskt. Klassrummet, fritids, gården kan jag utan och innantill.. Drömt många mardrömmar om korridoren mellan fritids och klassrummet. Oftast riktiga splatterdrömmar. Blodiga väggar, mördad familj..jagad, livrädd..

Jag minns gympasalen, klassrummet, mobbningen, hur jag rymde med T hem i hennes taxi.

Minns när jag stal..( fy vad hemskt det lät. Hoppas det är preskriberat!!!! Jag var nog 8-9 år..) från naturhistoriska museet... några stenar..två tror jag bestämt.

Vi bodde i ett mörklila hus, på övervåningen hos en tant. Fy..massa hemska minnen..lämnad ensam, instängd, inga kompisar...

Sen flyttade vi till Gällinge...men det får bli en annan historia..

Puss