Dandelionchild

Om jag hade  haft möjligheten att göra en sak i mitt liv ogjord, vilken skulle det vara?

Den är enkel, Jag skulle trotsat min mammas sista önskan när hon låg på sin dödsbädd. Jag skulle åkt dit. jag skulle suttit med henne när hon somnade in. jag skulle funnits där för henne.

Även om jag står fast vid mitt val att inte göra det så hade jag kunnat...

Jag vet idag att all min ilsa, ångest och mitt mående bottnar sig i mina frågor, mina tankar kring min mamma och hennes kärlek till mig.

Bottnar sig i min känsla av att känna mig otillräcklig och oälskad i många annseenden.

Men hon ville inte ha mig där av många olika annledingar och just då, i både rädsla och av respekt valde jag att inte trotsa henne, eller mig själv för den delen.

I min värld var det nog mest av feghet och ett sätt att skydda mig själv för alla minnen och känslor.

Tyvärr vände detta hela min värld upp och ner.

jag vet att min mamma älskade mig men ändå kommer jag på mig själv med att sitta och fundera ibland på om jag bara var en börda.

Jag tänker om..

om hon hade fått hjälp..

om hon hade varit frisk..

om inte cansern tagit henne..

om jag hade funnits där...

Och det är upp till mig att begrava mig i tankarna och känslorna eller släppa taget och inse att det är som det är och det är inget jag kan göra något åt.

Jag kan inte ändra på det som har varit, jag kunde inte spå in i framtiden och se hur mitt och hennes beslut skulle påverka mig.

Men jag välja att begrava tankarna , känslorna och frågorna för jag kommer aldrig få svar på dom.

jag kan välja att sluta fred med mig själv, min ångest och känsla av svek för att jag inte var där.

 

Idag kommer jag ofta på mig själv, tro det eller ej, med att önska att jag hade min mamma.

jag kommer på mig själv med att jag saknar henne, att jag behöver henne.

En mamma som jag inte träffat eller pratat med på sexton , sjutton år.

jag önskar att hon var här, att jag kunde få träffa henne en sista gång. Hålla om henne och säga att allt blir bra.

jag saknar hennes sätt att prata, lukta.. hennes hår och hennes sätt att försvinna in i sig själv..precis som mig.

Vi är mer lika än jag någons kommer vara villig att erkänna.

Det ända som skiljer oss åt, förutom alkoholen , är att jag kan sätta gränser.

jag kan bortse från mig själv och se andra. det kunde aldrig mamma. I hennes väld fanns det bara hon. Hon levde i nån slags bubbla.

Tänk om hon hade sökt hjälp för sina psykiska probem, undra om dom hade diagnotiserat henne då? och med vad i så fall?

Jag har en känsla av att alkoholen gjorde henne till den hon var, att den var hennes rädding.

Jag tror hon kände för mycket och det var det ända sättet att döva dom känslorna. och när det inte hjälpte, när skamen tog över... fanns det bara ett alternativ kvar och det var att skada sig själv , som ett rop på hjälp.

En hjälp som aldrig kom.

 

Jag kommer aldrig kunna sätta mig in i den känslan att man bara ger upp sitt barn.

Att man inte kämpar.

Jag gör allt för mina barn och kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig ett liv utan dom.

När vi bråkar, får jag ångest och skuldkänslor direkt och ber om ursäkt och berättar för mina barn hur mycket jag älskar dom.

den ända gången min mamma sa att hon älskade mig, var när hon var full.

När hon var nykter tittade hon knappt åt mitt håll. Men när alkoholen tog över hennes hjärna... det är svårt att beskriva.

det fanns liksom inget stopp. hon kunde prata i timmar om allt och inget. Om sitt liv och folk hon brydde sig om, hon kramade mig när jag blev ledsen, berättade hur betydelsefull jag var.

Men inte annars... När hon var nykter var jag inte vatten värd. Jag var bara nått frånstötande jobbigt som förstörde hennes liv genom att existera.

Det är konstigt att det kan vara så. Rent tekniskt så kan jag tycka att det borde varit tvärt om.

 

Min mamma var ingen hemsk männsika. Hon hade en tuff Barndom och ett eget sätt att se på livet. Hon kunde inte sortera vad som var verklighet och vad som var fantasi till slut. Hon hade svårt att acceptera sig själv och inte minst andra. En erimit som levde för sina djur. Dom ställde inga frågor, doms ställde inga krav på henne. Dom vara fanns där och gav henne kärlek och trygghet. Hon kunde lita på dom till hundra procent. Dom svek henne aldrig.

För att hon, liksom jag har blivit sviken och bortknuffad, det råder det inget tvivel om. Jag har bara hört hennes historia, genom min far men jag tror ändå den är sann. Hon har, precis som jag kännt sig oälskad i hela sitt liv. Växt upp med föräldrar som inte bryr sig om henne, stod på sina egna ben alldeles för tidigt och hon var inte så stark att hon klarade av det. Och jag klandrar henne inte.

jag dömmer henne inte.

Jag kan till och med säga att jag förstår henne i vissa lägen.

Men jag rättfärdigar inte vad hon har gjort. Vad hon har utsatt folk runt omkring henne för.

För hon, precis som alla andra, hade ett val.

Ge upp eller slå tillbaks.

Hon valde att ge upp. Tog den enkla vägen. och det är inte så konstigt. Hon hade inget tillit till nån. Ingen som stod upp för henne när det blåste. Pappa, visst men vad gjorde han? han skälpte henne mer än han hjälpte henne. Jag tror inte han förstod allvaret. han i sig själv är en skadad själ. Tillsammans bröt dom ner varandra. men jag lyckades slå mig fri.
jag lyckades fly av feghet. överlevnadsinstinkt.

 

och som sagt, jag kan välja att gräva ner mig i känslan av att jag har svikit min mamma eller så kan jag inse det faktum att jag inte kan ända på nått som har hänt och gå vidrae. Tyvärr, kommer jag nog alltid att gräva ner mig när det gäller min mamma. Men jag kan välja att leva med det. jag kan välja att inte låta det ta över mig. Känslorna och tankarna kommer alltid finnas där. Jag kommer aldrig få svar på mina frågor och en dag kommer jag att acceptera det men den dagen är inte idag.

Min mamma kommer alltid att vara ett mysterium för mig. Jag kommer alltid att fundera på om saker hon sagt stämmer eller om det bara var ett förvirrat berusat sätt för henne att försöka förstå sig själv.

Jag får lära mig av henne och hennes misstag, hennes missöde och vända det till något bra även i dom jobbigaste situationer. Jag måste sluta tänka om.. även om det är svårt.

Jag måste sluta lägga skulden av hennes ångest på mig själv, även om det aldrig kommer hända.

Jag måste förlika mig med tanken på att hon kanske inte älskade mig som en mor ska älska sitt barn och vända till något bra.

Nu vet jag att jag är en bra mamma, nästan alla dagar och jag kommer aldrig bli som min mamma.

Inte för att jag har en fastare grund att stå på, för det har jag inte men för att jag har mer insikt i livet och jag är inte för stolt för att be om hjälp. jag kan stå för vad jag tycker, jag har inte svårt att dela med mig av mig själv. Jag är inte längre rädd för motgångar och jag har accepterat livet i sig.

jag har accepterat mig själv och det faktum att jag är jag och ingen kan ändra på det.

Jag kan inte ändra på mig, vill inte ändra på mig även om jag ibland ifrågasätter hela min existens.

Men för mig är det ett sätt att växa. Mamma växte aldrig. hon bröts bara ner mer och mer och kunde tillslut inte lagas.

Hon var för trasig från första stund. Hon hade inte styrkan att stå imot, styrkan att slå sig fri all ångest utan begravdes levande. Och det är sorgligt, inte bara för henne utan för att folk bara stod och såg på. Ingen ingrep. Ingen gjorde något för att förhindra det.

 

Det är en ond och brutal värld vi lever i. Dom som ber om hjälp får den inte, dom som behöver hjälp får den inte, dom som inte vill ha hjälp kan vi inte tvinga. Hur ska vi göra då? vart är vi påväg?