Dandelionchild

Folk verkligen älskar att skrämma mig!

Det har blivit en grej sen dom förstod att jag blir sjukt rädd.

 

Jag är lättskrämt, och då menar jag lättskrämd. Är alltid beredd på att nått ska komma, går på helspänn hela tiden och minsta oförberätt ljud eller vad som helt igentligen, så blir jag rädd, skriker hoppar högt och så.

 

Detta tycker folk är kul.

Inte jag kan jag säga och jag har bett folk flera gånger att sluta skrämma mig av många olika annledingar men det är som att det bara blir roligare att skrämma mig när jag förklarar varför jag inte vill.

 

Så jag tänkte jag skulle förklara lite vad som händer i min kropp när jag blir skrämd.

Det är som om någon sticker in en kniv i min mage och i mitt bröst och vrider om.

Som att mitt hjärta stannar.

Jag tappar andan, får inte luft.

Det går som tusen nålar genom hela min kropp och den känslan håller i sig länge.

Jag får alltså verkligen ont och ibland får jag gå ut för att få luft och slappna av så den fruktansvärda känsla försvinner.

Oftast börjar jag gråta.

Jag kan bli arg, vansinnig vilket vissa har fått erfara och sen kommer tårarna.

 

varför är jag så lättskrämd då?

Som sagt, jag är på helspänn hela tiden, och det har med min barndom att göra.

När mamma var full, skulle hon ramla ner för trappan inatt eller inte?

och kanske borde jag ha stålsatt mig genom alla år men inte.

Sen är jag mer känslig vissa dagar än andra.

Ibland klarar jag av att folk smyger upp bakom mig, andra dagar går inte, trots att jag vet att nån står bakom mig så blir jag lika rädd.

Detta gäller även ljud.

Vissa dagar är jag mer känslig än andra och vissa dagar skrämmer ljuden mig mer än andra.

Jag kan bli rädd när telefonen plingar eller ringer.

När nån ringer på dörren.

Nån tappar nått i golvet.

Alla ljud min hjärna inte har räknat med.

Att nån säger hej bakom mig tex.

därför väljer jag oftast nu att stänga av ljudet på telefonen.

Har på det dom dagar jag klarar av det.

Detta har blivigt värre det senaste året, varför vet jag inte men det har säkerligen med mitt mående att göra.

Jag har helt enkelt blivit känsligare.

 

Men just den smärtan som går igenom hela min kropp när jag blir rädd, den önskar jag ingen och jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att andra finner det roligt att utsätta mig för den.

Jag brukar föklara men ändå så fortsätter folk och det gör mig lite ledsen faktiskt.

Det är ganska elakt.

Även om det oftast är på skoj.

Det värsta är ändå dom som vet och tar till sig det när vi är själva och gör attl för att inte skrämma mig, ( oftast blir jag rädd ändå och då ber dom om ursäkt och berättar allt dom har gjort i förebyggande syfte för att inte skrämma mig) men sen när det är fler runt omkring, då ska man skrämmas för att retas eller vad ursäkten nu är.

Då kan det slåss i bord så jag skriker och komma upp bakom mig och säga bu och allt vad det nu kan vara.

Detta gör ju att jag är ännu mer på spänn givetvis och blir ännu mer lättskrämd.

 

Det har gått så långt att när jag vet att vissa ska komma ( dom dagar jag är lite extra känslig) så låser jag dörren.

Och förklarar när jag öppnar för dom att jag låste för jag ville inte bli skrämd idag.

 

Sen är det inte alltid jag blir rädd för att nån skrämmer mig.

Senast idag när jag var ute och kärde kom det en bil som jag inte hade räknat med i en kurva och jag fick ont i hela kroppen..

Alla oförberedda händelser.

Jag önskar bara att alla kunde respektera det...men så är tyvärr inte fallet..

tjo