min pappa del 2

Man kan säga mycket om min pappa och ibland ger jag nog andra en bild av att min pappa är en hemsk människa och så är det verkligen inte!


Han är en av dom finaste och snällaste männsikor jag känner.
För snäll för sitt egna bästa.
Och jag älskar honom fruktansvärt mycket!
Han finns alltid där för mig och för sina barnbarn.

En helt fantastisk person som inte heller haft det så lätt i sin barnbom.
Öven om han inye pratar så mycket om det så har jag förstått att det var tufft, farfar drck ganska mycket och det finns en del intriger i den historien.
Jag hann aldrig träffa min farfar då han gick bort hastigt i en olycka innan jag föddes. Nått som pappa heller sällan pratar om 8ch som kag inte vågar yttra mig om heller för jag har inte tillräckligt mycket kött på benen.

Men nu är han 56 år.. tiden springer iväg.  Han har förlorat en syster, båda sina föräldrar, sin sambo och livet är allmänt tufft.
Det är svårt att stå på egna ben.
Att komma ut i livet och göra egna val.
Bara som att välja middag är en hel vetenskap när man alltid har rättat sig efter nån annan.
Livet har varit hårt för honom.
och ibland behöver han en spark där bak för att komma igång.

Men mina barn har äntligen fått en morfar!
En morfar som dom älskar och jag tänker inte låta honom svika det för en rädsla.

För hur det än så kan man inte förlita sig på pappa. Vi kan bestämmaen sak och nästa dag så ko.mer han med 100 olika ursäkter. 
Jag kan ta dom, men inte barnen.
Jag fick frågan om vargör jag berättar för barnen om tex pappa och jag bestämmer oss för att göra något.
Jo för att jag har en förmåga av att alltid ge folk en chans, alltid se det goda i alla.
Och nu känner inte jag att det finns så många ursäkter kvar att ge men han finner alltid några nya.
Sen brukar jag inte berätta för barnen att morfar kommer förens jag vet att han är påväg för jag vet att det kan ändras hundra gånger på vägen.
Men ibland så bara sliker det ur mig eller som sist så var alvin med och planerade och han sa till tjejerna att morfar skulle komma..
Och att se besvikelsen i mina barns ögon när deras morfar inte dyker upp, fy vilken känsla.
Och just den känslan har jag skonat honom ialla år så gott det har gått.
Ibland har jag inte kunnat hållat tillbaks och då har han fått dåligt samvete och följt våra planer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback