Dandelionchild

Nja.. Jag undrar det alltså.

Ärlighet är nog nått av det svåraste som finns tror jag.

Det finns så många definitioner.

Och jag tror inte alltid att vara ärlig är det bästa.

Jag tror att det kan såra mer än vad det gör nytta i många fall.

Men det finns alltid två sidor av ett mynt.

Det är så många faktorer som spelar in.

Så mycket man måste ta hänsyn til.

Så många frågor man måste ställa sig själv först innan.

Vad vill man ha ut av sin ärlighet?

Hur ska man säga eller skriva det som man vill få fram? Formulera sig korrekt.

Hur kommer det att mottas?

Kan man ta den andres rekation på sin egen ärlighet?

Hur ska man gå vidrare sen?

Sen beror det ju het på vem det är man har framför sig.

Vem det är riktat till.

"oj, har du klippt dig? det var...fint" eller? Nej. i sånna lägen ska man nog bara vara tyst tror jag. Om man nu inte kan säga att man tycker att det var mindre fint tex.

Om man får frågan då?

"ser du inte att jag har klippt mig?"

"jag tyckte väl att det var något" i det läget, om man nu INTE tycker det är fint, så kan man ju snabbt kanske hitta något som man tycker är bra.

"luggen har du fått till bra" typ.

Eller så kan man ju då säga:

"bara du trivs i det så är det bra."

Jag vet inte, jag brukar inte lägga så mycket energi på sånt. Visst, får jag frågan om nått klädesplagg när jag är med nån i stan och köper kläder så kan ja säga att nja... inte så där jätte bra kanske... men annars så är det upp till var och än hur dom klipper och klär sig.

Det är ju en form av ärlighet.

Sen har vi den där yttrandefrihetsärligheten.

Den som jag har väldigt svårt för, svårt att hantera.

Vissa gör konstiga val i sitt liv. Det gör vi nog alla nån gång, kanske dagligen.

Jag är en av dom.

När jag blir arg, så är jag inte nådig i mitt yttrande. I min ärlighet.

Jag tänker inte på hur det kan mottas,

Jag tänker inte på hur jag yttrar mig,

Jag tänker inte på vad som händer efteråt.

Det ända jag tänker på är att få ur mig allt som jag tycker och tänker, på en och samma gång.

 

Jag har alltid varit den som har varit tyst.

Jag har inte alltid sagt vad jag tycker och tänker i diskutioner utan mest bara lullat med.

Kanske för att det är lugnast så, och sen för att jag inte vill såra folk.

Det här med att såra folk, kan vi ta en annan gång..även om det i min värld hör ihop lite med att ärlighet.

Iallafall, för att återgå till ärlighet

Jag har inga fördommar, som jag vet om direkt och jag tycker att folk får tycka och tänka som dom vill som sagt.

Och även göra som dom vill, även om jag inte alltid håller mod dom i sina val.

Detta, har jag blivit bättre på att vara ärlig om. Kankse lite för ärlig ibland.

Tycker jag att nån ska lämna sin kille tex, bara ett exempel nu, så vi kommer in på ämnet, så kan jag säga det idag.

Förr höll jag sånt för mig själv.

Vi hade en liten grej på jobbet för ett tag sen, nån hade möblerat om i vanlig ording och personalen kom till mig och klagade, sa sina åsikter och bla ba bla.

Jag sa precis som jag kände, att jag orkar faktiskt inte lägga energi på sånt och fick då ett lite tyket "jaha, så du bryr dig inte alltså?"

ääääää.. Nej. jag gör faktiskt inte det för jag har viktigare saker att tänka på än ett jävla skåp! sorry, alltså men vissa gerjer måste man faktsikt sålla bort från priolistan.

Jag bad personalen att framföra sin åsikt till den som faktiskt var ansvarig för "flyttandet av möbel" istället för att komma till mig.

Och sen, fick jag frågan, eftersom jag vidarebefodrat personalen då.. och då sa jag snällt, att "nja.. jag vet inte.. den stod bättre där den stod innan. men det är min åsikt. Jag bor inte här så det är inte jag som bestämmer"

det var min åsikt, och jag struntade helt ärligt i vart den stod. En så fruktansvärt töntig grej att lägga energi på men uppenbarligen blev det en väldigt stod grej av detta. ( inte det jag sa alltså utan att möben var flyttad)

Just den åsikten uppskattades och kom ut på ett bra sätt och den jag framförde den till var mottaglig för kritik.

Jag var ärlig, på ett bra sätt.

Jag kunde lika gärna sagt att "det blev jätte bra!" och då inte varit ärlig, för att inte såra personen i fråga.

Men jag tror att det hade sårat personen mer om jag sagt detta och sen hade det kommit fram att , nej, jag tyckte det var ett dåligt val att flytta möblen men jag ville inte säga det till dig, utan sa det till alla andra.

För oftast fugerar vi så.

vi kan inte vara ärliga mot den som ställer frågan men vi kan utrycka våra åsikter till alla andra.

" vad tycker du om min nya tröja?"

"jätte fin"

"du, har du sett vilken ful tröja hon har idag?"

hallå eller?

 

Jag tänker inte alltid rätt, jag gör inte alltid rätt och alla har olika sätt att se på saker.

Alla har olika åsikter och tycke och det är en possitiv sak.

Jag kan ha åsikter om hur folk uppför sig, hur dom lever sitt liv osv och oftast, inte alltid men oftast försöker jag hålla dom för mig själv.

Sen ibland, snackar jag skit som alla andra, givetvis. jag är inget helgon liksom.

Men det är ju det då, när jag blir arg och inte kan bevara mina åsikter i det där lilla facket  med tusen hänglås bak i mitt huvud.

Då kommer dom ut, brutalt.

Jag blir för ärlig, censurerar inget!

Och när det gäller vissa, så mottas det bra. eller nej, men dom kanske får sig en tankeställare.

i veckan gjorde jag detta.

Jag uttryckte min egoistiska åsikt, i enbart jag form.

Jag var elak, jag var hård, jag spelade på känslor och jag struntade fullkommligt i hur det skulle mottas, vilket jag också gjorde väldigt klart för personen i fråga.

Jag struntade i om jag sårade, förvärrade.

Elak var jag, ärlig var jag.

och jag tänkte mig inte för alls.

Jag bara tömte hela ordförådet tror jag, bara fick ur mig allt.

och jag var så ärlig att jag nog blev lite rädd för mig själv tror jag.

lönade det sig?

nja.. inte just då.

Men nu.. kanske. jag hoppas det.

 

sen vissa saker, ska man inte vara ärlig om. Jag tror inte det.

vissa saker måste man nog bara släppa och låta vara.

Jag tror inte man ska vara för öppen eller ärlig angående nått idag.

Jag tror inte man ska ha åsikter om allt.

Vissa saker är nog bästa att förbli dolda i det tysta.

Jag tror vi människor måste lära oss att säppa saker och ting.

Vi måste lära oss att inte bli för engarerade i saker.

Vi måste låta andra leva det liv dom dom i den mån det går.

Och vart den gränsen går är väldigt hårfin.

Vissa gör val i livet som vi inte kan styra över.

Vissa fjantar runt och skämtar bort livet, sårar folk runt omkring.

Vissa tänker sig inte för i sitt handlande.

men vi måste släppa det och gå vidare.

Vi måste se utifrån oss själv.

lära oss att ägga energin på det som är viktigt.

Vill du skämta bort allt relevant i ditt liv så är det upp till dig.

det kommer komma som en käftsmäll den dagen du vaknar upp och inser att ja fan, det var dumt.

och det kommer inte spela nån större roll hur många gånger jag sagt till dig, eller hur många gånger jag säger, vad var det jag sa?

Vissa klara inte av andras åsikter, andras ärlighet.

vissa vill, och behöver lära sig själva.

Och vi måste lära oss att acceptera det.

ibalnd måste man bara le och gå vidare, hur jobbigt det än är och vad man änt tycker och tänker.

För ibland är min åsikt en fis i rymden i din värld.

 

Jag fick frågan igår, av min sambo ,om jag var ledsen.

Jag var ledsen, helt förkrossad, orolig, besviken, rädd, sårad, skamsen.

jag valde att rycka på axlarna, toch skaka på huvudet trots att ögonen var fyllda med tårar.

" säkert? för du ser jätte ledsen ut"

ja, man han hade inte kunnat hantera mitt svar.

Mitt svar hade säkerligen, som alltid, kommit ut på fel sätt.

Det hade blivit en diskution om något som han inte hade kunnat sätta sig in i.

För han har sin åsikt och kan inte förbi se den, på nått sätt.

Och jag kan inte vara ärlig mot nån som inte kan ta det.

Och denna veckan har jag verkligen fått lära mig

vem jag kan vara ärlig imot

vem jag kan ha åsikter med

vem jag kan öppna mig för

vem jag kan vara mig själv med 

vem jag ska skämta bort livet och allt annat relevant med.

Vem jag ska bemöta med ett tyst leende

vem jag kan gråta hos

vem jag kan skratta med.

Vem som tycker om mig som jag är, trotts min brutala ärlighet och starka åsikter.

Så många olika personer,så många olika personligheter.

Så många olika faktorer att hålla reda på.

Tur jag inte har nån diagnos mer än allmänt knäpp.