Dandelionchild

Att jag har ätstöringar tror jag inte nån har missat vid det här laget och det började när jag var väldigt liten.

Sen har jag inte anorexia eller bulimi.

I tonåren var det dock en period i mitt liv då jag åt och sen gick in på toaletten och ja..  lät det dåliga samvetet och hatet över min kropp, styra mina handlingar.

 

Jag har alltid haft en osund relation med mat.

Så länge jag kan minnas faktiskt.

Jag har alltid varit livrädd för fett och hetsäter i smyg periodvis.

Jag har ett sockerberoende.

Och trots att jag är medveten om allt detta så fortsätter jag ständigt att utsätta min kropp för både det ena och det andra.

 

Min första bantingsperiod började 07.

Alvin var då ett år och jag hade under graviditeten och mammaledigheten gått upp till 84 kilo. Jag mådde dåligt, jätte dåligt över min kropp och hur jag såg ut men tänkte inte så mycket på det just då. Jag såg inte riktigt mig själv från början.

Men jag insåg iallfall att nått var tvungen att göras så jag började med naturdiet.

Jag körde stenhårt! gick ner 21 kilo och har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv tror jag.

Men jag förstörde min kropp.

Jag fick magkattar och lider av det än i dag.

Jag rubbade hela kroppens system.

Men jag lyckades hålla vikten någorlunda fram tills jag blev gravid med tjejerna.

71kilo vägde jag när dom äntligen beslutade sig för att komma ut och så började viktresan igen. Dom var bara en månad när jag åter igen utsatte min kropp för Naturdiet och hård träning.

Jag började även i viktväktarna under denna perioden och nu när jag sitter här och tänker efter, så varnade systemet mig hela tiden för att jag åt för lite.

 

Men den största och jobbiaste tiden som verkligen satte min kropp ur balans var när mamma dog.

Jag kunde inte äta och på tre veckor gick jag ner 5 kilo.

jag levde på kaffe och en lite tallrik yoghurt.

Tillslut så ringde varningsklockor och min kropp gav upp. Jag började tvinga i mig mat och på tre månader hade jag gått upp 15 kilo.

kroppen hade ställt in sig på svät och allt jag stoppade i mig sög kroppen till sig.

Jag var åter uppe i över 70 kilo.

det spelade ingen roll vad jag åt eller hur mycket jag tränade.

jag fortsatte att gå upp i vikt.

Något som fick mig att må fruktansvärt dåligt.

Det tog ett år för mig att få lite balans i min kropp och att kunna äta.

Våren 2016 började jag äta och gick ner igen. Känndes så skönt att äntligen få kontroll över min kropp men det höll inte länge.

Som alltid så hände det för mycket runt mig och min kropp svara som vanligt på det sättet att jag kan inte äta, det går inte.

Eftersom att jag vägrade att låta kroppen styra mig (vilket den gjorde ändå igentligen) så började jag dricka naturdiet för att den inte skulle stänga av helt iegn.

Det gjordde den ju givetvis, det kunde jag räknat ut med lilltån men det var det bästa jag kunde komma på just då.

Jag fick inte i mig mat och för mig var naturdiet den bästa jag kunde komma på.

ett år höll det på.

det tog ett år innan jag fick vänt det denna gången.

Jag började äta i faser. Skittufft i början men jag började äta!

Och jag fick tillbaks min aptit!

Det bästa jag har gjort i hela mitt liv!

Sen som allt annat, så fungerar det inte på mig i längden.

Jag slutade bli mätt, åt konstant, hela tiden.

och jag åt sånt jag inte skulle.

Bullar, godis.. allt!

Och känslan av att aldrig bli mätt och alltid vara sugen på nått, den är inte rolig.

Och även om jag vet vad problemet är, varför jag inte blir mätt, så har det alltid varit svårt att ta till sig det.

jag är livrädd för fett.

och ddet har jag varit sen 07.

Men fettet r inte problemet i mitt fall, även om jag alltid har trott det.

Jag har levt nästan ett fettfritt liv i nästan 10 år, tro fan att kroppen suger i sig allt den kan få!

Alla fettsnåla livsmedel jag har ätit.. det är helt otroligt igentligen.

Vem kan leva på sallad tex? Inte konstigt att man blir hungrig och sugen!

 

Och eftersom jag är som jag är närt det kommer till banting och mat så finns det än sak som jag inte har provat. Lchf.

Och det skrämmer livet ur mig!

Fet, Fett, Fett...

Bara tanken av att äta fett får mig att vilja krypa in i ett mörkt hål och gömma mig.

 

Nu har jag kört strikt Lchf i fyra dagar. och hur går det då?

Jo. jag har inte riktigt kommit in i det än men jag är evigt tacksam för Lifesum! världens bästa app.

den håller koll på allt för mig!

Och jag är mätt! en helt otrolig känsla måste jag säga.

Och känner mig inte uppblåst! också helt otroligt!

Jag kan äta ihop med familjen. Och det har jag saknat.

Jag har inget sug efter socker över huvudtaget! Jag är ändå inne på dag fyra och i vanliga fall börjar det dag två.

 

Men det har givetvis sina nackdelar med.

Min mage. den är väl inte helt med på detta.

Den har levt utan fett i flera år och nu så blir det bombaderad av ostar, smör, grädde.

klart den krånglar.

Jag hoppas det går över, att den bara behöver några veckor att ställa om sig.

Jag är trött. Jätte trött..

Igår skulle jag gå en promenad.. Och jag har varit så stolt över mig själv det sista för att jag har fått tillbaks min kondis och uthållighet.. jag kan säga såhär, jag klarade inte av att ta mig upp för den lilla backen i Kba skogen.. Jag var helt slut! Nu läste jag att man ska ta det lugnt dom första två veckorna. Ingen hårdträning och så just för att kroppen ska hinna ställa om sig.. Men det var riktigt hemskt! jag var så andfådd och så trött...

Jag har kramp.. i benen, i vaderna. också en biverking av Lchf.

 

Men i det stora så mår jag ganska bra.

Jag har inte haft nån huvudvärk, vilket förvånar mig , då jag inte alls druckit lika mycket kaffe.

Men jag har varit lite vimsig, lättirriterad ( vilket också kan vara en biverkning)

 

Men man kan säga att detta är den störta utmaningen jag har gjort i hela mitt liv.

För jag ser det lite som en utmaning faktiskt, att äta fett.

Jag har valt att inte väga mig, jag ser ingen vits med det.

Inte i nuläget i allafall.

det handlar inte om vikten utom om mitt välmående.

Sen vill jag bi mindre, givetvis.

jag vill trivas med mig själv och min kropp. Så är det ju. Men jag tänker inte hänga upp mig vid nån vikt.

Det är en sak som jag lärt mig under alla år av banting, att inte lägga fokus på min vikt. sen väger jag för mycket, det gör jag men det rör sig om  kilo, en  som jag får det att bli i mitt huvud när jag väger mig.

Det blir en stress och en press så fort jag har en siffra.

Vi får väl se..