Dandelionchild

Ibland kan jag känna såhär, att om jag nu är så jävla jobbig och elak och fruktansvärd, släng ut mig då! Lämna mig.

Om jag nu är så hemsk så lämna mig då.

Jag lär ju knappast ända mig .

Och det gäller ju alla runt mig.

Vill ni inte vara med mig så var inte det då.

Vill ni inte prata med mig så gör inte det då.

Duger jag inte som jag är till folk så är det inte mitt problem, inte längre för jag vet att jag inte är en hemsk människa.

Lite väl ironisk och sarkastisk ibland kanske men jag är ingen elak hemsk människa.

Lite för snäll, jo men det är jag nog ibland...även mot folk som inte förtjänar det.

Varför ska jag alltid tillfredställa alla?

Slå knut på mig själv för alla andras skull?

och kan ni inte ta att jag säger ifrån.. inte mitt problem.

För när jag tillslut säger ifrån, då har det gått längre än vad det borde. Längre än vad som är tillåtet för jag kan ta en jävla massa innan bägaren rinner över.

Ibland kan jag tycka att alla borde sätta sig ner och ranska sig själva lite faktisk, innan dom börjar kritisera andra.

För jag kan inte tänka mig att det bara ligger hos en person att det är krig på jorden. Inte en chans.

sen är jag inte perfekt nån stans, verkligen inte. Jag har lika mycket brister som alla andra.

Jag kan också fela, tyvärr.

Men jag kan tycka att när jag visar att jag blir arg, ledsen eller sårad så kanske man kan gå till sig själv och se lite vad som kan ha orsakat det.

Sätta sig ner och fundera på vad som hände.

vad som orsakade mitt känsloras.

Men människan fungerar inte så.

Vi fungerar mer på det sättat att vi går in i försvar, med alla taggar utåt.

Sen kan man skämta bort det också om det är för jobbiga saker att diskutera. Dom som gör detta tror jag oftast vet vad som gått snett men istället för att hantera problemet som oftast då, är jobbigt, så skojar man bort det och hoppas att allt lägger sig.

och visst, det är jätte skönt ibland. Men det löser inget.

Gör det snarare värre.

Sen har vi dom där som rycker på axlarna också. Jag vet inte vad som är värst alltså.. Det kan göra mig helt jävla vansinnig.

Dom som skämtar bort saker ger mig ju oftast ett skratt i allfall.

Men om jag nu ställer en fråga, är det då så svårt att svara på den? alltså..iband undrar jag alltså.

Om nån ställer en obekväm, jobbig fråga till mig så försöker jag svara på den så gott det går. Hur jobbigt det än är. jag tycker attd et är min plikt faktiskt.

Oftast så frågar ju personen av en annleding eller hur?

sen kan det vara så att jag ibland ställer en motfråga för att få lite mer kött på benen om jag inte riktigt har uppfattat frågan rätt osv.

Sen har vi dom som väljer att undvika skriftliga frågor. Den är också ganska intressant. Ibland tror jag att folk tror att frågan försvinner om man väntar ett dygn eller två.

Den kanske slutar existera då?!

jag har provat att radera jobbiga skriftliga saker och tro mig, det fungerar inte.

frågan kvarstår.

Man kan ju besvara den frågor med tystnad men jag tycker att det är ganska respektlöst.Speciellt när man får frågan två, tre gånger och man bara skiter i att ge svar för att det är för obehagligt. Ahr man inget bra svar så skriv det då! Be att få återkomma med svar. Hur svart kan det vara?

Vissa får nog lite tillfredställelse i att låta folk kräla i ovishet. Jag tror det bygger upp dom på nått sätt.

Tror att dom får sin styrka och makt på det sättet. Dom har liksom övertaget och makten att krossa en som en spindel på badrumsgolvet.

Sånna människor skrämmer mig. Så in i helvete.

oberäkninga fördomsfulla oftast.. riktigt läskiga.

Men oftast så är det såna människor jag dras till av nån konstig annleding.

Jag har en förmåga att finna det ganska skönt att ha någon som styr mig, berättar för mig vad som är rätt och fel, även om jag inte tycker det.

Nu har jag ärt mig att stå för mina åsikter och tankar så man sätter sig inte på mig längre men just den där makten vissa har...

Jag tor det är därför jag finner mr Grey så tilltalande.