Dandelionchild

Iblnad så måste man få bryta ihop, man måste få vara sårbar.

Jag tror att det är så vi lär oss.

Vi lär oss saker om oss själva, vi lär oss saker om andra.

Man växer och blir stark även om det just då, just vid det tillfället känns som hela världen ska gå under.

Om nån skulle fråga mig idag, om det finns något som jag skulle vilja göra om eller ändra på i mitt liv så skulle svaret vara Nej.

Det finns ingenting som jag vill ha ogjort.

Inga ord

Inga händelser

Inga minnen

Ingenting

Jag vill ha min historia, det är den som har format mig.

Utan den skulle jag inte vara jag.

Utan den skulle jag inte vara stark.

Jag vill ha en perfekt barndom.

Jag vill inte ha det perfekta livet.

Sen är det klart, inte lung och ro hade inte varit fel men nej.

Jag är inte jag utan mina minnen och upplevelser.

Sen är det klart att jag vill gömma vissa saker.

Men jag önskar inte att dom inte hade hänt, inte längre

Förr kunde jag göra det.

Jag byggde upp en mur för att inte minnas och känna.

Men idag så välkomnar jag dom.

Även om det oftas är jobbigt, även om jag bryter ihop och får ångest.

Men jag vet att jag varar en dag eller två medans jag är mitt uppe i alla tankar och känslor och minnesbilder, sen försvinner allt, lättar som en dimma och jag blir ytterligare lite starkare.

Och det är ski ttufft när jag är mitt i det, och ibland så känns det verkligen som att det inte finns nått hopp över huvudtaget. Det är som att famna efter ett grästrå i totalt mörker.

Men jag lyckas alltid kravla mig upp igen.

Livet ska vara tufft.

Annars lär vi oss inget.

Jag vill inte glida runt på nån räkmacka.

Jag vill kunna jobba mig till allt jag vill ha och vill känna.

Och jag har vunnit högsta vinsten varje dag jag vaknar och ser mina barn.