Dandelionchild

Jag vill börja med att tacka för omtanken jag fick igår efter mitt inlägg.

Det värmde mitt hjärta.

Jag har just nu inte nått behov av att prata med nån om vad som händer.

Jag känner att eftersom att det inte bara handlar om mig, utan även folk som står mig väldigt nära så håller jag det för mig själv. sen att en person var ganska självklar, det är som det är liksom.

Jag vill inte hänga ut folk vid namn när dom inte har en chans att säga sitt.

Jag är bara fruktansvärt besviken, på mig själv bland annat för att jag låter det påverka mig så.

Att jag släpper in folk så nära, för jag vet att det oftast slutar såhär.

Jag är besviken på mig själv för att jag har svårt att inte ta till mig människor som jag gör.

Eller inte besviken, men det är jobbigt att behöva känna så mycket jämt.

Att bli så ledsen som jag blir.

Att bli så arg som jag blir.

Att försöka förhindra det genom att bli för glad.

sen måste jag lära mig att inte öppna mig så mycket för folk.

Alla behöver inte känna mig, behöver inte veta hur jag har haft det eller hur jag mår jämt.

Folk behöver inte veta vad jag tänker.

Men ibland så blir det liksom bara så. Tankar och ord bara  flödar ur mig och jag kan inte hindra det.

Och med vissa så känns det bara så rätt.

Med vissa är det bara så lätt.

och sen blir jag sittandes, funderandes på varför sa jag så?

Varför berättade jag det?

Jag måste även lära mig att vissa behöver mer tid att ta till sig och bearbeta vissa saker jag berättar.

Jag som lätt tar till mig andras känslor borde ju ha koll på detta men ändå så...

Det skapar en fruktansvärd osäkerhet hos mig.

Men jag jobbar på det.

Jobbar på att inte låta folk ta över mig.

Jobbar på att inte ta till mig allt.

Det var som häromdagen, så fick jag till mig en ganska jobbigt händelse av en person, som denna varit med om. Just då så var jag ganska tyst, lyssnade som jag oftast gör och sa inte så mycket. jag slängde väl ur mig nått i stil med att jo, men det är ju sånt som präglar oss och gör oss till dom vi är..eller nått i den stilen. nått jag förväntades säga liksom. Annars satt jag bara tyst och nickade, skakde på huvudet, ja sånt som man gör när man vet att den andre inte vill ha massa åsikter och skit. massa känslosnack och sånt liksom. jag trodde nog att jag inte tog till mig känslan så mycket men ack vad jag misstog mig.

För dagen efter,kom ångesten, minnena från ett av min mammas självmordsförsök när jag var liten.

Det finns tre, fyra personer som rubbar mig på det sättet. Som får min hjärna att överhettas med känslor, minnen, tankar och vilja att bara skrika ut hela mitt liv.

Och det vill inte folk.

Andra kan jag ändå hålla känslorna lite på avstånd med,men ändå finnas där.

Ändå göra vad jag kan för att det ska underätta i deras sinnesstämmning liksom.

 

Ibland så känner jag att vem ska stå där när du faller om inte jag?

Vem ska ta imot dig?

Vem ska rädda dig?

Vem kommer finnas kvar?

Jag har sagt att jag aldrig lämnar din sida, vad som än händer.

Och det är ett löfte som kvarstår hur arg och ledsen jag än blir.

Men det knäcker mig när jag inte når fram.

Känns lite som att drukna.

Men jag står alltid kvar och slåss för dig.

Vad du än gör, hur det än knäcker mig.

 

Jag får ofta höra att jag inte kan rädda alla.

Och nej, jag vet det.

speciellt inte folk som inte vil bli räddade.

Ger jag upp för det? Nopp.

Jag fortsätter att slåss.

En svaghet? Jo kanske.

Men jag är jävligt stolt över den.

Som jag sagt förut så kan jag inte ändra på vissa saker med mig själv.

Jag kan jobba med det och det gör jag.

Men Rom byggdes inte på en dag.

 

Men tack för all omtänke. Jag vet att ni finns där.