Dag fem..
Ja, vad säger man?
Ingen aning.
Men idag känns det som att jag börjar få tillbaks min energi i allafall.
Var uppe med tuppen, drack kaffe med grädde i..Fortfarande inte min grej alltså men vad gör man inte.
Sen blev det lite tvtittande tills sonen skulle väckes.
Igår blev det en timmas träning. Hade sattsat på 30 minuter men när jag väl stod där så gick det ganska bra.
Nu var det ingen intensiv träning och jag blev inte dyngsur som jag brukar men jag fick ändå rört lite på mig och kände mig stolt efteråt.
Hur mår jag annars då?
Jo, huvudet är lite tungt, går lite som i en dimma typ.. menjag tänker inte ge upp.
Socker och bullsuget är borta och hungerkänslorna börjar avta.
Magen krånglar men vad hade jag förväntat mig?
Jag tycker mig känna att min hud börjar bli lite bättre. det kan vara inbilling också, jag vet inte. Fortfranade väldigt torr men den känns lite..lenare kanske?
Jag känner mig lättare på något kanstigt sätt. Jag är liksom inte uppblåst.
Men men.. vi får väl se vart detta leder..
Det här med att ha bantat bort sin kropp
Att jag har ätstöringar tror jag inte nån har missat vid det här laget och det började när jag var väldigt liten.
Sen har jag inte anorexia eller bulimi.
I tonåren var det dock en period i mitt liv då jag åt och sen gick in på toaletten och ja.. lät det dåliga samvetet och hatet över min kropp, styra mina handlingar.
Jag har alltid haft en osund relation med mat.
Så länge jag kan minnas faktiskt.
Jag har alltid varit livrädd för fett och hetsäter i smyg periodvis.
Jag har ett sockerberoende.
Och trots att jag är medveten om allt detta så fortsätter jag ständigt att utsätta min kropp för både det ena och det andra.
Min första bantingsperiod började 07.
Alvin var då ett år och jag hade under graviditeten och mammaledigheten gått upp till 84 kilo. Jag mådde dåligt, jätte dåligt över min kropp och hur jag såg ut men tänkte inte så mycket på det just då. Jag såg inte riktigt mig själv från början.
Men jag insåg iallfall att nått var tvungen att göras så jag började med naturdiet.
Jag körde stenhårt! gick ner 21 kilo och har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv tror jag.
Men jag förstörde min kropp.
Jag fick magkattar och lider av det än i dag.
Jag rubbade hela kroppens system.
Men jag lyckades hålla vikten någorlunda fram tills jag blev gravid med tjejerna.
71kilo vägde jag när dom äntligen beslutade sig för att komma ut och så började viktresan igen. Dom var bara en månad när jag åter igen utsatte min kropp för Naturdiet och hård träning.
Jag började även i viktväktarna under denna perioden och nu när jag sitter här och tänker efter, så varnade systemet mig hela tiden för att jag åt för lite.
Men den största och jobbiaste tiden som verkligen satte min kropp ur balans var när mamma dog.
Jag kunde inte äta och på tre veckor gick jag ner 5 kilo.
jag levde på kaffe och en lite tallrik yoghurt.
Tillslut så ringde varningsklockor och min kropp gav upp. Jag började tvinga i mig mat och på tre månader hade jag gått upp 15 kilo.
kroppen hade ställt in sig på svät och allt jag stoppade i mig sög kroppen till sig.
Jag var åter uppe i över 70 kilo.
det spelade ingen roll vad jag åt eller hur mycket jag tränade.
jag fortsatte att gå upp i vikt.
Något som fick mig att må fruktansvärt dåligt.
Det tog ett år för mig att få lite balans i min kropp och att kunna äta.
Våren 2016 började jag äta och gick ner igen. Känndes så skönt att äntligen få kontroll över min kropp men det höll inte länge.
Som alltid så hände det för mycket runt mig och min kropp svara som vanligt på det sättet att jag kan inte äta, det går inte.
Eftersom att jag vägrade att låta kroppen styra mig (vilket den gjorde ändå igentligen) så började jag dricka naturdiet för att den inte skulle stänga av helt iegn.
Det gjordde den ju givetvis, det kunde jag räknat ut med lilltån men det var det bästa jag kunde komma på just då.
Jag fick inte i mig mat och för mig var naturdiet den bästa jag kunde komma på.
ett år höll det på.
det tog ett år innan jag fick vänt det denna gången.
Jag började äta i faser. Skittufft i början men jag började äta!
Och jag fick tillbaks min aptit!
Det bästa jag har gjort i hela mitt liv!
Sen som allt annat, så fungerar det inte på mig i längden.
Jag slutade bli mätt, åt konstant, hela tiden.
och jag åt sånt jag inte skulle.
Bullar, godis.. allt!
Och känslan av att aldrig bli mätt och alltid vara sugen på nått, den är inte rolig.
Och även om jag vet vad problemet är, varför jag inte blir mätt, så har det alltid varit svårt att ta till sig det.
jag är livrädd för fett.
och ddet har jag varit sen 07.
Men fettet r inte problemet i mitt fall, även om jag alltid har trott det.
Jag har levt nästan ett fettfritt liv i nästan 10 år, tro fan att kroppen suger i sig allt den kan få!
Alla fettsnåla livsmedel jag har ätit.. det är helt otroligt igentligen.
Vem kan leva på sallad tex? Inte konstigt att man blir hungrig och sugen!
Och eftersom jag är som jag är närt det kommer till banting och mat så finns det än sak som jag inte har provat. Lchf.
Och det skrämmer livet ur mig!
Fet, Fett, Fett...
Bara tanken av att äta fett får mig att vilja krypa in i ett mörkt hål och gömma mig.
Nu har jag kört strikt Lchf i fyra dagar. och hur går det då?
Jo. jag har inte riktigt kommit in i det än men jag är evigt tacksam för Lifesum! världens bästa app.
den håller koll på allt för mig!
Och jag är mätt! en helt otrolig känsla måste jag säga.
Och känner mig inte uppblåst! också helt otroligt!
Jag kan äta ihop med familjen. Och det har jag saknat.
Jag har inget sug efter socker över huvudtaget! Jag är ändå inne på dag fyra och i vanliga fall börjar det dag två.
Men det har givetvis sina nackdelar med.
Min mage. den är väl inte helt med på detta.
Den har levt utan fett i flera år och nu så blir det bombaderad av ostar, smör, grädde.
klart den krånglar.
Jag hoppas det går över, att den bara behöver några veckor att ställa om sig.
Jag är trött. Jätte trött..
Igår skulle jag gå en promenad.. Och jag har varit så stolt över mig själv det sista för att jag har fått tillbaks min kondis och uthållighet.. jag kan säga såhär, jag klarade inte av att ta mig upp för den lilla backen i Kba skogen.. Jag var helt slut! Nu läste jag att man ska ta det lugnt dom första två veckorna. Ingen hårdträning och så just för att kroppen ska hinna ställa om sig.. Men det var riktigt hemskt! jag var så andfådd och så trött...
Jag har kramp.. i benen, i vaderna. också en biverking av Lchf.
Men i det stora så mår jag ganska bra.
Jag har inte haft nån huvudvärk, vilket förvånar mig , då jag inte alls druckit lika mycket kaffe.
Men jag har varit lite vimsig, lättirriterad ( vilket också kan vara en biverkning)
Men man kan säga att detta är den störta utmaningen jag har gjort i hela mitt liv.
För jag ser det lite som en utmaning faktiskt, att äta fett.
Jag har valt att inte väga mig, jag ser ingen vits med det.
Inte i nuläget i allafall.
det handlar inte om vikten utom om mitt välmående.
Sen vill jag bi mindre, givetvis.
jag vill trivas med mig själv och min kropp. Så är det ju. Men jag tänker inte hänga upp mig vid nån vikt.
Det är en sak som jag lärt mig under alla år av banting, att inte lägga fokus på min vikt. sen väger jag för mycket, det gör jag men det rör sig om kilo, en som jag får det att bli i mitt huvud när jag väger mig.
Det blir en stress och en press så fort jag har en siffra.
Vi får väl se..
Mina mål
Idag var det riktigt skönt att få komma till jobbet.
Har haft en riktigt mysig dag och för första gången på väldigt längde så kände jag att det var roligt.
Har haft en riktigt mysig dag och för första gången på väldigt längde så kände jag att det var roligt.
När jag gick hem var jag riktigt stolt över mig själv och mitt bemötande.
2 :Mina långsiktiga mål och mina kortsiktiga mål.
Långsiktiga mål..
Ja att må bra både fysiskt och psykiskt.
Fortsätta jobba med mig själv, jobba med min självkänsla.
Kortsiktiga mål.
Komma i form.
Vilken teknologi är jag tacksam för:
Mobilen..
Tyvärr.. men i den har jag allt. hela mitt liv.
Min musik, mina kort, min planering...
nya tag # 1 Mina styrkor
Efter en skit tuff vecka , utan nått som har löst sig tar jag nu och börjar om.
Det kommer inte bli nån bättring och inget kommer förändras.
Så jag har en frågar till mig själv:
1: Vad är mina styrkor?
Oj oj oj.. den kom lägligt..
Mina styrkor, ja... vad har jag för styrkor? fan vad svårt..
Att jag ser nått gott hos alla..
Är det en styrka? kankse.
Jag ger alla en chans.
Jag är bra på att se lösningar!
jag är bra på att läsa in folk.Jag ser saker som inte andra ser, nu tänker jag mycket jobb.. små tecken på att saker och ting inte står rätt till. Jag noter förändringar liskom. Det är en styrka för mig.
Det är svårt att.. jätte svårt.
Mitt sinne för humor!
Vilken doft jag är tacksam för:
Jag kan ju inte bara välja en! Det går inte!
1. Den där doften som inte har ett namn, men som liksom rubbar mig helt! Gör mig helt virrig!
Oscula.
2. Herrparfym! Inga undantag tror jag!
3. Naken, solbränd , saltvattenshud! Gärna manlig också, som grädde på moset liksom!
allmänt jävla lack
Jag känner mig bara allmänt jävla trött på folk.
När man löser en grej så tillkommer det en annan.
Jag fattar inte, jag gör verkligen inte det.
Och jag har väldigt lite tillit till folk, det har jag och jag försöker att inte prata om saker med folk som jag inte vet vart jag har.
Men när dom få människor runt omkring mig, som jag faktiskt känner att jag kan ta precis allt med, vänder kappan efter vinden.. Vad gör jag då?
Sen kan folk spela på "förlåt för att jag bryr mig om dom runt omkrig" bla bla bla..
Nej, uppenbarligen inte för då hade vi inte stått här idag!!!!
Vad fan är problemet?!
Vad var det du inte förstod?!
" men du svarade ju inte på min fråga"
JO! jag gjorde ju det, men jag bytte samtalsämne sen för jag tyckte inte resten av informationen var relevant!
För du är ju själv så jävla bra på att svara på min frågor eller???? NEJ!
Nu valde jag att inte berätta det för dig, men fråga du runt hela världen istället så starta ett jävla inbördeskrig, gör det för all del! skitbra!
Och folk vill att jag ska prata och öppna mig och allt vad fan det nu är..tror inte det va?
Eller? Funkar ju sådär bra uppenbarligen!
Det finns nog fan mer intelligent liv på mars än här.
Konstigt att man tappar tro för människan.
Vad är det nu? femte" käftsmällen" jag får denna veckan? kan det vara så? Ge mig mer för fan!
Det ska ju kännas att man lever liksom!
Man får inte mer än man klarar av var det nån smart jävel som sa.
själva grejen var en fis i rymden, igentligen, för jag hade inget att dölja, det var liksom ingen stor grej alls,( men det blev det uppenbarligen) men när jag får höra av andra, tredje, fjärde part varför jag frågade och varför jag ville veta och bla bla bla.. En simpel jävla fråga. Inga baktankar, inget sånt. Bara en nyfiken fråga om en helt alldaglig sak som jag hade kunnat fråga vem som helst på stan.
Fan, jag har blivit utfrågad värre i kungsbacka skogen av hundmänniskor!
nej, men då måste det luskas och redas ut för jag måste ju ha frågadt av en annleding, det måste ju ligga nått i frågan, nån information som du bara måste veta! NEJ!
Men riv gärna upp gamla jävla sår gör det, fick du ju reda på alla info mig på samma gång!
och den som du pratade med kommer få sin beskärda del av min besvikelse och ilska, tro mig.
Just nu vet jag inte vem jag är mest besviken på faktiskt..
Men det bevisar inget annat än att jag har helt tappat min människoradar.
Att jag inte längre kan avgöra vilka som är dom, dom utger sig att vara.
Och utav alla männsikor...så var det du liksom.. Det är nog det som svider mest.
och även om jag säger att det är lungt, så är ditt jävla förlåt och din jävla bortförklaring inte vatten värd idag.
Ärlighet varar längst, alla har rätt till sin egna åsikt
Nja.. Jag undrar det alltså.
Ärlighet är nog nått av det svåraste som finns tror jag.
Det finns så många definitioner.
Och jag tror inte alltid att vara ärlig är det bästa.
Jag tror att det kan såra mer än vad det gör nytta i många fall.
Men det finns alltid två sidor av ett mynt.
Det är så många faktorer som spelar in.
Så mycket man måste ta hänsyn til.
Så många frågor man måste ställa sig själv först innan.
Vad vill man ha ut av sin ärlighet?
Hur ska man säga eller skriva det som man vill få fram? Formulera sig korrekt.
Hur kommer det att mottas?
Kan man ta den andres rekation på sin egen ärlighet?
Hur ska man gå vidrare sen?
Sen beror det ju het på vem det är man har framför sig.
Vem det är riktat till.
"oj, har du klippt dig? det var...fint" eller? Nej. i sånna lägen ska man nog bara vara tyst tror jag. Om man nu inte kan säga att man tycker att det var mindre fint tex.
Om man får frågan då?
"ser du inte att jag har klippt mig?"
"jag tyckte väl att det var något" i det läget, om man nu INTE tycker det är fint, så kan man ju snabbt kanske hitta något som man tycker är bra.
"luggen har du fått till bra" typ.
Eller så kan man ju då säga:
"bara du trivs i det så är det bra."
Jag vet inte, jag brukar inte lägga så mycket energi på sånt. Visst, får jag frågan om nått klädesplagg när jag är med nån i stan och köper kläder så kan ja säga att nja... inte så där jätte bra kanske... men annars så är det upp till var och än hur dom klipper och klär sig.
Det är ju en form av ärlighet.
Sen har vi den där yttrandefrihetsärligheten.
Den som jag har väldigt svårt för, svårt att hantera.
Vissa gör konstiga val i sitt liv. Det gör vi nog alla nån gång, kanske dagligen.
Jag är en av dom.
När jag blir arg, så är jag inte nådig i mitt yttrande. I min ärlighet.
Jag tänker inte på hur det kan mottas,
Jag tänker inte på hur jag yttrar mig,
Jag tänker inte på vad som händer efteråt.
Det ända jag tänker på är att få ur mig allt som jag tycker och tänker, på en och samma gång.
Jag har alltid varit den som har varit tyst.
Jag har inte alltid sagt vad jag tycker och tänker i diskutioner utan mest bara lullat med.
Kanske för att det är lugnast så, och sen för att jag inte vill såra folk.
Det här med att såra folk, kan vi ta en annan gång..även om det i min värld hör ihop lite med att ärlighet.
Iallafall, för att återgå till ärlighet
Jag har inga fördommar, som jag vet om direkt och jag tycker att folk får tycka och tänka som dom vill som sagt.
Och även göra som dom vill, även om jag inte alltid håller mod dom i sina val.
Detta, har jag blivit bättre på att vara ärlig om. Kankse lite för ärlig ibland.
Tycker jag att nån ska lämna sin kille tex, bara ett exempel nu, så vi kommer in på ämnet, så kan jag säga det idag.
Förr höll jag sånt för mig själv.
Vi hade en liten grej på jobbet för ett tag sen, nån hade möblerat om i vanlig ording och personalen kom till mig och klagade, sa sina åsikter och bla ba bla.
Jag sa precis som jag kände, att jag orkar faktiskt inte lägga energi på sånt och fick då ett lite tyket "jaha, så du bryr dig inte alltså?"
ääääää.. Nej. jag gör faktiskt inte det för jag har viktigare saker att tänka på än ett jävla skåp! sorry, alltså men vissa gerjer måste man faktsikt sålla bort från priolistan.
Jag bad personalen att framföra sin åsikt till den som faktiskt var ansvarig för "flyttandet av möbel" istället för att komma till mig.
Och sen, fick jag frågan, eftersom jag vidarebefodrat personalen då.. och då sa jag snällt, att "nja.. jag vet inte.. den stod bättre där den stod innan. men det är min åsikt. Jag bor inte här så det är inte jag som bestämmer"
det var min åsikt, och jag struntade helt ärligt i vart den stod. En så fruktansvärt töntig grej att lägga energi på men uppenbarligen blev det en väldigt stod grej av detta. ( inte det jag sa alltså utan att möben var flyttad)
Just den åsikten uppskattades och kom ut på ett bra sätt och den jag framförde den till var mottaglig för kritik.
Jag var ärlig, på ett bra sätt.
Jag kunde lika gärna sagt att "det blev jätte bra!" och då inte varit ärlig, för att inte såra personen i fråga.
Men jag tror att det hade sårat personen mer om jag sagt detta och sen hade det kommit fram att , nej, jag tyckte det var ett dåligt val att flytta möblen men jag ville inte säga det till dig, utan sa det till alla andra.
För oftast fugerar vi så.
vi kan inte vara ärliga mot den som ställer frågan men vi kan utrycka våra åsikter till alla andra.
" vad tycker du om min nya tröja?"
"jätte fin"
"du, har du sett vilken ful tröja hon har idag?"
hallå eller?
Jag tänker inte alltid rätt, jag gör inte alltid rätt och alla har olika sätt att se på saker.
Alla har olika åsikter och tycke och det är en possitiv sak.
Jag kan ha åsikter om hur folk uppför sig, hur dom lever sitt liv osv och oftast, inte alltid men oftast försöker jag hålla dom för mig själv.
Sen ibland, snackar jag skit som alla andra, givetvis. jag är inget helgon liksom.
Men det är ju det då, när jag blir arg och inte kan bevara mina åsikter i det där lilla facket med tusen hänglås bak i mitt huvud.
Då kommer dom ut, brutalt.
Jag blir för ärlig, censurerar inget!
Och när det gäller vissa, så mottas det bra. eller nej, men dom kanske får sig en tankeställare.
i veckan gjorde jag detta.
Jag uttryckte min egoistiska åsikt, i enbart jag form.
Jag var elak, jag var hård, jag spelade på känslor och jag struntade fullkommligt i hur det skulle mottas, vilket jag också gjorde väldigt klart för personen i fråga.
Jag struntade i om jag sårade, förvärrade.
Elak var jag, ärlig var jag.
och jag tänkte mig inte för alls.
Jag bara tömte hela ordförådet tror jag, bara fick ur mig allt.
och jag var så ärlig att jag nog blev lite rädd för mig själv tror jag.
lönade det sig?
nja.. inte just då.
Men nu.. kanske. jag hoppas det.
sen vissa saker, ska man inte vara ärlig om. Jag tror inte det.
vissa saker måste man nog bara släppa och låta vara.
Jag tror inte man ska vara för öppen eller ärlig angående nått idag.
Jag tror inte man ska ha åsikter om allt.
Vissa saker är nog bästa att förbli dolda i det tysta.
Jag tror vi människor måste lära oss att säppa saker och ting.
Vi måste lära oss att inte bli för engarerade i saker.
Vi måste låta andra leva det liv dom dom i den mån det går.
Och vart den gränsen går är väldigt hårfin.
Vissa gör val i livet som vi inte kan styra över.
Vissa fjantar runt och skämtar bort livet, sårar folk runt omkring.
Vissa tänker sig inte för i sitt handlande.
men vi måste släppa det och gå vidare.
Vi måste se utifrån oss själv.
lära oss att ägga energin på det som är viktigt.
Vill du skämta bort allt relevant i ditt liv så är det upp till dig.
det kommer komma som en käftsmäll den dagen du vaknar upp och inser att ja fan, det var dumt.
och det kommer inte spela nån större roll hur många gånger jag sagt till dig, eller hur många gånger jag säger, vad var det jag sa?
Vissa klara inte av andras åsikter, andras ärlighet.
vissa vill, och behöver lära sig själva.
Och vi måste lära oss att acceptera det.
ibalnd måste man bara le och gå vidare, hur jobbigt det än är och vad man änt tycker och tänker.
För ibland är min åsikt en fis i rymden i din värld.
Jag fick frågan igår, av min sambo ,om jag var ledsen.
Jag var ledsen, helt förkrossad, orolig, besviken, rädd, sårad, skamsen.
jag valde att rycka på axlarna, toch skaka på huvudet trots att ögonen var fyllda med tårar.
" säkert? för du ser jätte ledsen ut"
ja, man han hade inte kunnat hantera mitt svar.
Mitt svar hade säkerligen, som alltid, kommit ut på fel sätt.
Det hade blivit en diskution om något som han inte hade kunnat sätta sig in i.
För han har sin åsikt och kan inte förbi se den, på nått sätt.
Och jag kan inte vara ärlig mot nån som inte kan ta det.
Och denna veckan har jag verkligen fått lära mig
vem jag kan vara ärlig imot
vem jag kan ha åsikter med
vem jag kan öppna mig för
vem jag kan vara mig själv med
vem jag ska skämta bort livet och allt annat relevant med.
Vem jag ska bemöta med ett tyst leende
vem jag kan gråta hos
vem jag kan skratta med.
Vem som tycker om mig som jag är, trotts min brutala ärlighet och starka åsikter.
Så många olika personer,så många olika personligheter.
Så många olika faktorer att hålla reda på.
Tur jag inte har nån diagnos mer än allmänt knäpp.
lite tankar 2
Det är inte synd om mig.
Och det är inte så att folk är elaka mot mig.
Det är helt mitt eget fel att det har blivit som det har blivit just nu.
och jag tar på mig det, jag backar innan jag förstör ännu mer bara.
drar mig undan och slickar mina sår. Fast jag vet att tid inte läker några sår.
Jag öppnade min mun, var för vulgär säkerligen i mitt vokabulär och lät att tankar och känslor spruta ur min mun.
till fel person.
Har jag lärt mig något? nja..det beror på. Eller Nej. lärde jag mig inte dom tio andra gångerna så varför skulle jag ha lärt mig nu?
Och att dra sig undan är säkert inte det bästa men just nu så känns det som det.
Nog för att jag skäms lite kanske.
Nog för att jag är lite feg också.
Men jag känner att det är bättre att backa och låta allt lägga sig lite , så att vulkanen inte får utbrott och begraver allt i sin glödheta lava. poetiskt..
Nej, men att fortsätta slåss är ingen idee nu. jag får het enkelt ursäkta och förklara mig när den dagen kommer.
Sen så kanske min känsla är värre än vad det igentligen är.
Jag kanske överreagerar som alltid. Säkerligen.
Det kanske inte var så faligt som det känns.
Men för mig var det de, och jag behöver rensa mitt system.
För kastar jag mig tillbaks in i ovisheten vet jag inte jorden kommer fortsätta snurra.
Men så är det att leva men ena foten utanför kanten.
jag är nog en sån person, eller jag har blivit en sån person som gärna chansar lite.
Som tar lite för stora risker.
Spelar spelet lite för högt.
Och ibland önskar jag att jag kunde play safe, som förr.
Men jag vill samtidigt inte bli den Lotta igen.
Jag får väl må lite dåligt då, jag skapar ju det bara själv.
Och det är bara jag som kan ändra på det.
och allt löser sig som det så fint heter.
Just nu behövers det bara lite tid och att jag drar mig tillbaks.
Men det gör ont, visst gör det.
Så in i helvete.
Jag trodde nog inte det.
eller jo, jag visste att det skulle vara skittufft.
Och livet har tappat sin mening lite. Så jävla patetisk igentligen.
Men så är det att vara liten mig.
Jag tar mig igenom det med garanterat.
Lite tårar, lite ångest, lite magont osv.
Inget man dör av. Jag har varit med om värre saker.
Jag kan ju försöka mig intala det i allafall..hihihi
Jag är nog en sån som behöver lite drama i mitt liv för att ta mig framåt.
Eller jag har nog blivit en sån. med lite hjälp.
men det finns folk runt om i världen som har det värre än mig, så jag klagar inte.
Det finns dom som haft det värre.
och om jag ska rannsaka mig själv, ärligt nu, så vill jag har vissa i mitt liv?
vill jag jag ha personer som får mig att må såhär runt mig?
Nopp!
Ibland så händer saker av en anleding. Så är det bara.
Jag vill inte behöva vara nån annan än mig själv, och om inte folk kan ta det, som jag har sagt så många gånger nu, kanske för att få in det i mitt egna huvud, så vet ni vart dörren är.
Lyrics
First things first
I'ma say all the words inside my head
I'm fired up and tired of the way that things have been, oh ooh
The way that things have been, oh ooh
Second thing
Second, don't you tell me what you think that I can be
I'm the one at the sail, I'm the master of my sea, oh ooh
The master of my sea, oh ooh
I was broken from a young age
Taking my soul into the masses
Write down my poems for the few
That looked at me took to me, shook to me, feeling me
Singing from heart ache from the pain
Take up my message from the veins
Speaking my lesson from the brain
Seeing the beauty through the
You made me a, you made me a believer, believer
(Pain, pain)
You break me down, you build me up, believer, believer
(Pain)
I let the bullets fly, oh let them rain
My luck, my love, my God, they came from
(Pain)
You made me a, you made me a believer, believer
Third things third
Send a prayer to the ones up above
All the hate that you've heard has turned your spirit to a dove, oh ooh
Your spirit up above, oh ooh
I was choking in the crowd
Living my brain up in the cloud
Falling like ashes to the ground
Hoping my feelings, they would drown
But they never did, ever lived, ebbing and flowing
Inhibited, limited
Till it broke up and it rained down
It rained down, like
You made me a, you made me a believer, believer
(Pain, pain)
You break me down, you built me up, believer, believer
(Pain)
I let the bullets fly, oh let them rain
My luck, my love, my God, they came from
(Pain)
You made me a, you made me a believer, believer
Last things last
By the grace of the fire and the flames
You're the face of the future, the blood in my veins, oh ooh
The blood in my veins, oh ooh
But they never did, ever lived, ebbing and flowing
Inhibited, limited
Till it broke up and it rained down
It rained down, like
You made me a, you made me a believer, believer
(Pain, pain)
You break me down, you built me up, believer, believer
(Pain)
I let the bullets fly, oh let them rain
My luck, my love, my God, they came from
(Pain)
You made me a, you made me a believer, believer
Varm i Hjärtat
Jag vill börja med att tacka för omtanken jag fick igår efter mitt inlägg.
Det värmde mitt hjärta.
Jag har just nu inte nått behov av att prata med nån om vad som händer.
Jag känner att eftersom att det inte bara handlar om mig, utan även folk som står mig väldigt nära så håller jag det för mig själv. sen att en person var ganska självklar, det är som det är liksom.
Jag vill inte hänga ut folk vid namn när dom inte har en chans att säga sitt.
Jag är bara fruktansvärt besviken, på mig själv bland annat för att jag låter det påverka mig så.
Att jag släpper in folk så nära, för jag vet att det oftast slutar såhär.
Jag är besviken på mig själv för att jag har svårt att inte ta till mig människor som jag gör.
Eller inte besviken, men det är jobbigt att behöva känna så mycket jämt.
Att bli så ledsen som jag blir.
Att bli så arg som jag blir.
Att försöka förhindra det genom att bli för glad.
sen måste jag lära mig att inte öppna mig så mycket för folk.
Alla behöver inte känna mig, behöver inte veta hur jag har haft det eller hur jag mår jämt.
Folk behöver inte veta vad jag tänker.
Men ibland så blir det liksom bara så. Tankar och ord bara flödar ur mig och jag kan inte hindra det.
Och med vissa så känns det bara så rätt.
Med vissa är det bara så lätt.
och sen blir jag sittandes, funderandes på varför sa jag så?
Varför berättade jag det?
Jag måste även lära mig att vissa behöver mer tid att ta till sig och bearbeta vissa saker jag berättar.
Jag som lätt tar till mig andras känslor borde ju ha koll på detta men ändå så...
Det skapar en fruktansvärd osäkerhet hos mig.
Men jag jobbar på det.
Jobbar på att inte låta folk ta över mig.
Jobbar på att inte ta till mig allt.
Det var som häromdagen, så fick jag till mig en ganska jobbigt händelse av en person, som denna varit med om. Just då så var jag ganska tyst, lyssnade som jag oftast gör och sa inte så mycket. jag slängde väl ur mig nått i stil med att jo, men det är ju sånt som präglar oss och gör oss till dom vi är..eller nått i den stilen. nått jag förväntades säga liksom. Annars satt jag bara tyst och nickade, skakde på huvudet, ja sånt som man gör när man vet att den andre inte vill ha massa åsikter och skit. massa känslosnack och sånt liksom. jag trodde nog att jag inte tog till mig känslan så mycket men ack vad jag misstog mig.
För dagen efter,kom ångesten, minnena från ett av min mammas självmordsförsök när jag var liten.
Det finns tre, fyra personer som rubbar mig på det sättet. Som får min hjärna att överhettas med känslor, minnen, tankar och vilja att bara skrika ut hela mitt liv.
Och det vill inte folk.
Andra kan jag ändå hålla känslorna lite på avstånd med,men ändå finnas där.
Ändå göra vad jag kan för att det ska underätta i deras sinnesstämmning liksom.
Ibland så känner jag att vem ska stå där när du faller om inte jag?
Vem ska ta imot dig?
Vem ska rädda dig?
Vem kommer finnas kvar?
Jag har sagt att jag aldrig lämnar din sida, vad som än händer.
Och det är ett löfte som kvarstår hur arg och ledsen jag än blir.
Men det knäcker mig när jag inte når fram.
Känns lite som att drukna.
Men jag står alltid kvar och slåss för dig.
Vad du än gör, hur det än knäcker mig.
Jag får ofta höra att jag inte kan rädda alla.
Och nej, jag vet det.
speciellt inte folk som inte vil bli räddade.
Ger jag upp för det? Nopp.
Jag fortsätter att slåss.
En svaghet? Jo kanske.
Men jag är jävligt stolt över den.
Som jag sagt förut så kan jag inte ändra på vissa saker med mig själv.
Jag kan jobba med det och det gör jag.
Men Rom byggdes inte på en dag.
Men tack för all omtänke. Jag vet att ni finns där.
fria tankar
Ibland kan jag känna såhär, att om jag nu är så jävla jobbig och elak och fruktansvärd, släng ut mig då! Lämna mig.
Om jag nu är så hemsk så lämna mig då.
Jag lär ju knappast ända mig .
Och det gäller ju alla runt mig.
Vill ni inte vara med mig så var inte det då.
Vill ni inte prata med mig så gör inte det då.
Duger jag inte som jag är till folk så är det inte mitt problem, inte längre för jag vet att jag inte är en hemsk människa.
Lite väl ironisk och sarkastisk ibland kanske men jag är ingen elak hemsk människa.
Lite för snäll, jo men det är jag nog ibland...även mot folk som inte förtjänar det.
Varför ska jag alltid tillfredställa alla?
Slå knut på mig själv för alla andras skull?
och kan ni inte ta att jag säger ifrån.. inte mitt problem.
För när jag tillslut säger ifrån, då har det gått längre än vad det borde. Längre än vad som är tillåtet för jag kan ta en jävla massa innan bägaren rinner över.
Ibland kan jag tycka att alla borde sätta sig ner och ranska sig själva lite faktisk, innan dom börjar kritisera andra.
För jag kan inte tänka mig att det bara ligger hos en person att det är krig på jorden. Inte en chans.
sen är jag inte perfekt nån stans, verkligen inte. Jag har lika mycket brister som alla andra.
Jag kan också fela, tyvärr.
Men jag kan tycka att när jag visar att jag blir arg, ledsen eller sårad så kanske man kan gå till sig själv och se lite vad som kan ha orsakat det.
Sätta sig ner och fundera på vad som hände.
vad som orsakade mitt känsloras.
Men människan fungerar inte så.
Vi fungerar mer på det sättat att vi går in i försvar, med alla taggar utåt.
Sen kan man skämta bort det också om det är för jobbiga saker att diskutera. Dom som gör detta tror jag oftast vet vad som gått snett men istället för att hantera problemet som oftast då, är jobbigt, så skojar man bort det och hoppas att allt lägger sig.
och visst, det är jätte skönt ibland. Men det löser inget.
Gör det snarare värre.
Sen har vi dom där som rycker på axlarna också. Jag vet inte vad som är värst alltså.. Det kan göra mig helt jävla vansinnig.
Dom som skämtar bort saker ger mig ju oftast ett skratt i allfall.
Men om jag nu ställer en fråga, är det då så svårt att svara på den? alltså..iband undrar jag alltså.
Om nån ställer en obekväm, jobbig fråga till mig så försöker jag svara på den så gott det går. Hur jobbigt det än är. jag tycker attd et är min plikt faktiskt.
Oftast så frågar ju personen av en annleding eller hur?
sen kan det vara så att jag ibland ställer en motfråga för att få lite mer kött på benen om jag inte riktigt har uppfattat frågan rätt osv.
Sen har vi dom som väljer att undvika skriftliga frågor. Den är också ganska intressant. Ibland tror jag att folk tror att frågan försvinner om man väntar ett dygn eller två.
Den kanske slutar existera då?!
jag har provat att radera jobbiga skriftliga saker och tro mig, det fungerar inte.
frågan kvarstår.
Man kan ju besvara den frågor med tystnad men jag tycker att det är ganska respektlöst.Speciellt när man får frågan två, tre gånger och man bara skiter i att ge svar för att det är för obehagligt. Ahr man inget bra svar så skriv det då! Be att få återkomma med svar. Hur svart kan det vara?
Vissa får nog lite tillfredställelse i att låta folk kräla i ovishet. Jag tror det bygger upp dom på nått sätt.
Tror att dom får sin styrka och makt på det sättet. Dom har liksom övertaget och makten att krossa en som en spindel på badrumsgolvet.
Sånna människor skrämmer mig. Så in i helvete.
oberäkninga fördomsfulla oftast.. riktigt läskiga.
Men oftast så är det såna människor jag dras till av nån konstig annleding.
Jag har en förmåga att finna det ganska skönt att ha någon som styr mig, berättar för mig vad som är rätt och fel, även om jag inte tycker det.
Nu har jag ärt mig att stå för mina åsikter och tankar så man sätter sig inte på mig längre men just den där makten vissa har...
Jag tor det är därför jag finner mr Grey så tilltalande.
En söndag som alla andra
Åkte från jobbet och var sjukt taggad på att få komma hem och röja..
Nu sitter jag i soffan och har inte ens gjort klart hallen.
Luften gick ur mig som alla andra gånger.
Ingen vill hjälpa till, vissa flyr huset och andra bara gråter för att allt är så jobbigt.
Gnäller för att dom ska få hjälpa till.
Gnäller för att det är tråkigt att städa..Åh fan?! Är det nått nytt eller?!
Nej just det, det är ju min hobby så jag måste ju tycka det är kul..glömde det.
Annars då? jo det är skit. tyvärr och jag orkar inte prata om det, orkar knappt tänka på även om det är det ända som snurrar i huvudet.
Men vad är det som kan vara så farligt då?
Jo med just nu är det liksom allt tror jag.
Jag kan säga så mycket som såhär, att jag är jävligt besviken, ledsen och förbannad.
På vem?
Nja..spelar ingen roll.
Och det kommer släppa, som alltid men det är ju den där tuffa delen att man ska gå igenom känslorna innan det känns bättre.
och så sitter jag och tänker att ingen ska få mig att känna så, jag ska hålla mig på avstånd från sånt som får mig att må dåligt..jo tjena.
Fungerar inte riktigt så.
och som alltid när jag blir arg och besviken så talar jag innan jag tänker och det slutar sällan i annat än ångest.
Har jag en poäng i vad jag säger? nja, enligt mig har jag ju det.
Tycker den andra personen att jag har det? säkerligen inte. Har nog aldrig hänt tror jag.
Tycker den andra personen att jag har det? säkerligen inte. Har nog aldrig hänt tror jag.
Jag är så trött på folk som skämtar bort livet.
jag är trött på folk som skärmar av sig (även om jag gör det själv) och låter dom som bryr sig leva i ovishet.
Jag är trött på egoistiska, självupptagna skojare i allmänhet kan man säga.
Sen är jag jävligt trött folk som går runt och är allmänt pisst off utan att säga vad felet är. i en och en halv vecka har jag tassat på tå för husfriden.. det suger energi kan man säga.
Men jag kan ju ta mitt pick och pack istället och bosätta mig i nån liten stuga i skogen istälet om det skulle få dig att må böttre kanske? inte det nä...
Men om jag bara sitter tyst på en stol då? inte det heller nä.
Om jag städar, tvättar, ler, lagar mat och servar dig då? i tystnade givetvis? Det passade ja! Toppen!
Och sen ska jag bara jobba 7 till fyra ja så du slipper ta nått ansvar för barnen ja.. jo men självklart!
Och sen ska jag inte prata med nån annan än dig heller nej..
Nått mer jag kan göra för att behaga sir? sära på benen med ja, glömde den lilla detaljen!
Ge dig njuting och tillfredställelse..
Spyr!!!!!
Det finns idioter och sen finns det idioter med..
Nyu är det ju såhär att jag är inte för alla.
och som en vän sa, jag ska inte behöva ändra mig för att vara alla andra till lags.
Jag är jag och passar det inte så fine! då kanske man ska söka sig til nån annan som lever upp till ens krav?
varför ska jag alltid rätta mig efter alla andra?
Just nu så finns det några runt mig som jag bara vill...gå och sitta på en kaktus allra minst!
En har jag slutat prata med, en har slutat prata med mig och den tredje ska jag gå runt och le för att tillfredställa.. i tystnad då.
Den jag har slutat att prata med är kanske lite mitt fel... Ibland måste man hålla tyst. Jobbar på det men det går sådär.
Den som har slutat prata med mig, ja.. inte mitt val men där fick jag väl också sagt mitt och blev besvarad med tystnad.
Den tredje..orka. Le och vinka pojkar!
Ångrar jag något? Så in i helvete.
Kan jag göra nått åt det? NOPP!
Så det är bara att le och vara tacksam över nått som jag inte vet.
Fungerar jag så? Nej
Men prata verkar inte vara ett alternativ till att förbättra situationerna så det är bara att sätta sig ner och vänta. Låta stormen lägga sig.
Men vad gör ondast då?
Att alltid få det bekräftat att jag är allas egna lilla slagpåse.
Att alltid bli utnytjad till alla andras fördel.
Att bara duga när det passar andra.
Tänk att jag är så blåögd ändå.
hatar att jag alltid ska se det bästa i folk jämt.
att jag alltid ska ge alla en, två, tre..hundra chanser. Vissa förändras bara inte.
Tänk om nån skulle sätta sig in i min känsla nån gång. Se det ur mitt perspektiv.
men för det, så krävs det vilja att vilja förstå. Vilja att lyssna.
Och inte ett jag hör dig eller jag förstår. för nej, det gör du uppenbarligen inte. Hade du fattat, hade du förstått så hade du legat i fosterställing på golvet med sån ångest att du inte fick luft.
Tipp
trött på att alltid vara online
Idag tröttnade jag, fick nog av allt känner jag.
Att alltid vara kontaktbar och att alltid kunna kontakta alla, när som helst, vilken tid på dygnet som helst, vart jag eller vederbörande än är.
Så inget FB, inget messenger.
är nu mera offline dygnet runt.
Behöver en break.
Instagram har jag kvar.. annars kan jag inte tråna efter Petter!!!!
Så för tillfället nås jag endast via sms eller telefonsamtal.
En befrielse, för tillfället.
Och jag tänker inte säga det till nån heller. Jag skriver det här så får vi se hur många som märker det!
Tyvärr har jag mpnga appar som är kopplade till FB.. tex wordfude...
ChipChop
torsdag
Jaha.. bara två nätter kvar sen blir det ledig helg med nästan en helledig vecka att se fram imot.
Idag har jag tränat en timma och sen har jag spenderat tid i soffan till F&F filmerna. Måste ju ladda inför F&F8!!!
även beställt lite mer film...
Nu, lite mer film och en kopp te.
Tjo
vilken dag...
Ja.. denna dag har minst sagt inte blivigt som jag tänkt mig.
Är helt slut, huvudet värker.
Fiffi har vaknat och op har gått bra.
Är fruktansvärt tomt här hemma..
maten har jag inte riktigt skött idag.
Inget onyttigt dock men jag har inte ätit som jag ska riktigt.
Har, för att skingra tankarna, gjort veckomenyer för två veckor fram över.
Hela familjen ska äta lite nya maträtter.
Ska bli jättespännande!
Men vi får väl se hur det går.
natti natti
En total jävla skitdag
Fiffi har haft flytingar i ca två veckor och idag hos vetrinären visade det sig att det var en infektion i livmodern.
Vi blev remiterade till Djursjukhuset direkt och på ultraljudet såg det mer illa ut än vad jag trodde..
Fullt med små cystor och den såg inte ut som en livmoder ska.
Jag såg och hörde på vetrinären att nått var väldigt fel.
Hon försökte se över resten av organen men kunde inte se så mycket eftersom Fiffi var så gasig.
Men hon var väldigt noga med att detta skulle kollas över vid operation.
Så nu är det bara att vänta... Tomheten när jag satte mig i bilen utan min prinsessa går inte att beskriva.
Oron över att det är nått mer som är fel, ovisheten är hemsk.
Önskar dom kunde ringa nu så jag får veta att allt har gått bra...
en såndär dag
Det där med att vakna med mensvärk och pms från helvetet!
En sån dag är det idag..
Sur och tvär och ilsk och.. alla trevliga känslor man kan ha, har jag idag!
Arg som ett Bi och går igång på minsta illa.
Ont så in i helvete har jag med!
Kul! spännande!
En kopp te, en karta Alvedon, ett gäng tamponger och en jävla massa bindor!
Jävla Niagara fall liksom!!
suck...
söndag
Då var ännu en vecka till ändå 8ch en ny tar svart vid.
Nästa vecka kommer vara fullspäckad med jobb, träning, simmning,promenader och fika..
Men jag tror det är bra att ha något att hänga upp mig på. Veta vad jag ska göra. Ingen dötid här inte!
OverNight Oats
Jag måste slå ett slag för denn underbar rätt!.
Så enkel!
Bästa frukosten som bån gång existerat tror jag!
Blanda ihop på kvällen, färdig på morgen!
Och du kan blanda i lite vad du vill!
Bara din fantasi sätter gränser!
Verkligen helt fantastiskt!
fredag
Då var denna dagen till ända...
Inte fått gjort allt jag har velat pga min mage men jag har klippt mig, supernöjd som alltid!!
Och trots magverk har det varit en mysig kväll med delar ur fam P.
Tacos mys och tvhäng.
Imon blir det dygnet på jobbet, söndag simmning.
Men nu blir det till att nana kudden.
natti natti
min kropp
Vet inte hur jag eller vart jag ska börja..
Eller om jag ens ska blogga om det men på nått sätt så måste jag skriva för att ta till mig det själv på nått sätt.
Att inte äta i faser får mig att må skit rent ut sagt.
Jag har konstant ont i magen och äter konstant och suget efter mat som jag vet får mig att må dåligt.
Jag överdriver inte om jag säger att jag har haft smärta sen lucia, till och från.
Varannan dag ungefär.
Borde jag gå till en läkare? Givetvis men jag är nog lite rädd för vad som sägas..
Så idag, med en magsmärta som är olidlig, så börjar jag i fas 3, för att komma rätt.
Inga ursäkter nu.
Inget småätande.
Inget avvikande från fasen.
Inget experimenterande med mat.
för uppenbarligen så är det nått jag inte tål i viss mat.
Sen ligger det en stressfaktor invävd i mina celler, en inre stress som jag inte kan hantera.
Jag kommer bara träna efter faserna med då detta också stressar min kropp uppenbarligen.
Så det kan komma att bli en hel del mat på bloggen nu tills jag kommit i fas med mig själv.
Så jag kan hålla fokus.
Har en fullbokad dag men jag får väl se vad jag orkar och klarar av idag.
Men färgning och klippning ska jag väl klara av hoppas jag.
Träning hoppar jag. Endast promenader i fas 3.
Får se om magsmärtan ger sig lite tills Alvin slutar skolan , han ville så gärna gå en promenad.
Min smärta sätter sig tyvärr på mitt humör och sinne.
Jag är ingen rolig mamma eller männsika när jag har ont.
En gnällig,tyst bitch blir jag.
Riktigt bitter..
Vill helst gräva ner mig nån stans och bara vara själv.
Och vi ska äta middag med fam P idag... kan ju bli kul.. men förhoppningsvis så släpper smärtan lite tills dess.
tjipp so long
min pappa del 2
Man kan säga mycket om min pappa och ibland ger jag nog andra en bild av att min pappa är en hemsk människa och så är det verkligen inte!
Han är en av dom finaste och snällaste männsikor jag känner.
För snäll för sitt egna bästa.
Och jag älskar honom fruktansvärt mycket!
Han finns alltid där för mig och för sina barnbarn.
En helt fantastisk person som inte heller haft det så lätt i sin barnbom.
Öven om han inye pratar så mycket om det så har jag förstått att det var tufft, farfar drck ganska mycket och det finns en del intriger i den historien.
Jag hann aldrig träffa min farfar då han gick bort hastigt i en olycka innan jag föddes. Nått som pappa heller sällan pratar om 8ch som kag inte vågar yttra mig om heller för jag har inte tillräckligt mycket kött på benen.
Men nu är han 56 år.. tiden springer iväg. Han har förlorat en syster, båda sina föräldrar, sin sambo och livet är allmänt tufft.
Det är svårt att stå på egna ben.
Att komma ut i livet och göra egna val.
Bara som att välja middag är en hel vetenskap när man alltid har rättat sig efter nån annan.
Livet har varit hårt för honom.
och ibland behöver han en spark där bak för att komma igång.
Men mina barn har äntligen fått en morfar!
En morfar som dom älskar och jag tänker inte låta honom svika det för en rädsla.
För hur det än så kan man inte förlita sig på pappa. Vi kan bestämmaen sak och nästa dag så ko.mer han med 100 olika ursäkter.
Jag kan ta dom, men inte barnen.
Jag fick frågan om vargör jag berättar för barnen om tex pappa och jag bestämmer oss för att göra något.
Jo för att jag har en förmåga av att alltid ge folk en chans, alltid se det goda i alla.
Och nu känner inte jag att det finns så många ursäkter kvar att ge men han finner alltid några nya.
Sen brukar jag inte berätta för barnen att morfar kommer förens jag vet att han är påväg för jag vet att det kan ändras hundra gånger på vägen.
Men ibland så bara sliker det ur mig eller som sist så var alvin med och planerade och han sa till tjejerna att morfar skulle komma..
Och att se besvikelsen i mina barns ögon när deras morfar inte dyker upp, fy vilken känsla.
Och just den känslan har jag skonat honom ialla år så gott det har gått.
Ibland har jag inte kunnat hållat tillbaks och då har han fått dåligt samvete och följt våra planer.
